Jag är inte riktigt glad just nu. Visserligen har jag varit ute i nästan två timmar i dag i vårluften och det är ju bra. Jag har städat vägkanterna, plockat upp skräp som andra har kastat på MIN VÄG. Hur tänker folk som kör längs vägen, öppnar bilfönstrer och kastar ut det som de inte behöver. Jag är säker på att det är bilister för min väg är obebodd på flere kilometer och ingen går eller promenerar längs den. En som joggar och en som rastar hundar räknas inte för de har inte tid att kasta något och dem känner jag dessutom, de skulle aldrig göra så. Jag vet att det här inte är rätt forum att klaga över det här, men jag är verkligen ledsen-- arg. Seniorer och pensionärer kastar inte skräp omkring sig. Ingen har rätt att göra så men ändå händer det. Visst, det är allmän väg, men det är jag som använder den varje dag och måste se på nedskräpningen. Ni bilister, varför måste ni sitta och äta och dricka i bilen och varför kan inte emballaget bli kvar i bilens egen skräppåse, för ni har väl en sån i bilen??? Tänk på att det är någon annan som måste plocka upp det ni har kastat utan eftertanke. Tänk att en gammal kvinna ska krypa ner i vägdiken och kravla sig upp igen bara för att en ölburk guppar i dikesvattnet djupt nere i vägslänten. Det tar på sjuka ben och knän, trots att man gör det av egen fri vilja bara för att naturen ska få vara fin. Det ligger chokladpapper, pastillpaket och tobaksaskar och väldigt mycket ölburkar och deras stora emballagen. Efter 1 maj är det naturligtvis flaskor och vinburkar.En förpackning som hade innehållit en digital armbandsklocka förvånade mej. Vem hade SÅ bråttom att hålla reda på tiden att allt snabbt måste kastas ut genom fönstret? Klockan fanns ändå inte i diket!! Visst , det har blivit bättre med åren. De första tiderna körde familjen med traktor och släpvagn och samlade upp och det kunde hända att vi hade halva släpet med skräp på 3 kilometer. I morgon är jag redan gladare, för vi ska fira en 100 åring.Grattis!

Alla klagar på vädret men ingen gör något åt det! Känns orden  igen? Ja, vad skulle lilla jag kunna göra åt vädret, det är som det är. Eller... I det långa loppet kanske vi kunde och det försöker vi med också men vi ser ju inga resultat av våra bemödanden, de ska ju verka på lång sikt. Nej, det är det dagliga vädret jag tänker på, det som vi upplever när vi går ut eller tittar ut genom fönstret.

Före jul då der var bar mark och grått och eländigt och folk längtade efter den fina vita snön, då var jag som mest nöjd med allt. Jag kunde gå mina ärenden ute till bodar och postlådan och komposten utan alltför många varma plagg på mej och med fötterna nedstuckna i utetofflorna utan att behöva halka. Ingen mössa kanske och vantarna var bara sånt som man hade om vintern, jag njöt.

Sen kom snön , och så den kom! Nu har vi snö upp till fönsterglasen runt hela stugan och i dag var det en ung rask gosse som skottade ner snö från några mindre tak och gissa vilka drivor det blev!! Jag minns med nostalgi  barndomen när vi byggde snökojor på gården i mitt barndomshem . Vi hämtade halm från skullen och det blev riktigt mysigt inne i kojorna, varmt och ljust också eftersom vi lånade några ljusstumpar av mamma. Men mamma var inte lika glad för hon visste att "det som göms i snö kommer upp i tö". Vi barn hade inte räknat med att städa upp efter oss på våren! När jag i dag går ut på en motionslänk tar det sina modiga minuter att få på alla sockor, stövlar, halsdukar, rockar , vantar  och mössor och sen att tänka ut vad allt annat man kan göra där ute medan man har alla dessa kläder på sig. Soppåsen, bioavfallet, tidningspapperen som skall till insamlingen o.s.v livet blir så mycket besvärligare med all denna snö-  -Men oj vad man njuter som i dag då solen lyste på drivorna och naturen var alldeles "ren". tacka vet jag att vi har fyra årstider!

Jag sitter och skär glas i små,små bitar. Sen slipar jag alla bitar så att kanterna inte är vassa och att bitarna ska passa ihop utan mellanrum.Till slut blir det ett mönster som jag har tänkt mej.Det är lika roligt som att sy lapptäcken! Först köper man ett stort stycke vackert tyg, sen klipper eller skär man det i små bitar för att sen igen sy ihop dem... alldeles galet inte sant? Men så in i norden roligt. Glasbitarna löder man ihop med varandra till ett bestämt mönster, det blir tavlor, lampskärmar eller andra småsaker.Kanske rent av ett dörrfönster om man är ambitiös. Det är ett tålamodsprövande arbete och ett millimeterjobb, ja det är frågan om delar av millimetrar.Om man inte är noggrann kan det hända att det färdiga arbetet blir snett eller ser slarvigt ut.Då man syr lapptäcken kan man litet dra på tyg, någon millimeter eller så, men glaset låter sig inte manipuleras, det är så obönhörligt. Men verkligen roligt trots alla såriga fingertoppar och små skärsår på händerna.Pröva på Tiffany, du ångrar dej inte.Det är ett färgspel utan like...

Det är viss något alldeles speciellt med pepparkakan.Ingen i Finland firar julen utan pepparkakor och det är ceremonier runt bakningen av kakorna.I många familjer har man självständighetsdagen spm baknngsdag och alla samlas runt bakbordet. Också i Lillstugan fylldes kakburkarna. Men numera är det inte lika roligt längre med företaget. Visserligen gör husfar täta lovar kring bagerskan och kontrollerar att degen är ok och bitarna lagom stora. Men då småbarn kunde vara med om evenemanget och två hundar snodde kring benen var det verkligen en rolig dag. Barnens kakor fick en egen design oberoende av formar och hundarna ville inte ens gå ut den dagen.Deras huvuden gick upp och ner efterhand som kakorna lades på plåtarna och föll det en bit deg ner på golvet så hann det inte ända ner heller innan den hamnade i en hundmage. Se det var tider det. !!

Den handarbetsstol jag sitter på i lillstugan har en mjuk sittdyna. Hur var det egentligen med de andra sex stolarna, hårda att sitta på? Jo jag hade tänkt på dem många gånger. Skall jag sy dynor till dem också?Eventuellt brodera med yllegarn på, mönster hittar jag säkert på. Men innan sex dynor är färdiga är jag säkert redan 100 år.??? I Klädbodan hänger en gammal kappa i mocka, den är inte använd på kanske 20 år, månne den skulle räcka till dynornas övre sida? Sprättade, mätte och planerade.Nu har alla sex stolar nya dynor, mjuka och fina. Mockan räckte till men det blev skarvar här ock där. men fina sådana med tät sicksack i rätt färg och en ny synål för lädersömnad, maskinen klarade av det elegant. Och fodret räckte till foder för dynorna, också med många skarvar, men det gör ingenting. Jag är verkligen nöjd med jobbet, i sanning återanvändning och i klädrummet blev det några centimeter tpmrum...

ALLA HELGONS DAG, vackert namn på en fin helg i november.Vår familj har alltid under våra gifta år tillsammans gått till gravarna och i den kyrka som liggee närmast den som senast har dött.Vi har blivit äldre och våra kära avlidna har blivit allt flera. Nu står det tio fotografier påbordet under Allhelgona.På morgonen sätter jag en ren vit duk på bordet och arrangerar fotona så att man ser dem alla.Främst står bilden av vår lilla son som bara var något mera är ett år gammal när han dog, sen kommer ra föräldrar och bröder o.s.v. Vi tänder två ljus, eventuellt har vi blommor på bordet också. Där sitter vi framför dem och tänker på dem och hedrar deras minne, minns och går tillbaka i tiden.Vi behöver den här stilla stunden en dag i året.Tack till dem alla,

Ja inte är jag gammal men jag har nog levt ganska länge ändå. Det är märkvärdigt att dem som man har känt då de var barn nu börjar pensionera sig...Men det är inte våra egna barn ännu, de håller på i arbetslivet allt vad de orkar och jag undrar hur de riktigt orkar. Men så minns jag hur min egen svärmor i tiden undrade. samma sak, så det är väl som det alltid har varit.Låt dem hålla på bara.